Efter en så stor succé som den första ”Änglagård” gjorde 1992 är det kanske inte konstigt att den inte bara har fått en utan två uppföljare. Filmen, som regisserades av Colin Nutley, slog det dåvarande biopublikrekordet i Sverige, var oerhört rosad av kritiker och blev det svenska bidraget till Oscarsgalan. Änglagård är en herrgård vars ägare dör, och då alla tror att mannen dog utan några arvingar, erbjuds byns rikaste man att få överta gården till ett väldigt förmånligt pris. Innan han hinner göra det dyker herrgårdsägarens okända barnbarn upp. Det skapar stor rabalder, eftersom hon är den rättmätige arvingen, men byfolket vill inte ha någon okänd ärva herrgården. Och inte nog med det – barnbarnet är dessutom på jakt efter sin okände far som ska bo i byn. Intrigerna fortsätter först 1994 i uppföljaren ”Änglagård – andra sommaren”, och sedan 2010 i ”Änglagård – tredje gången gillt”. I huvudrollerna för samtliga filmer ser vi Helena Bergström, Rikard Wolff och Sven Wollter.
Helena Bergström omfamnar åldrandet
Flera av skådespelarna anser att ”Änglagård” gav dem en skjuts i karriären, och en av dem är Helena Bergström. Hennes man Colin Nutley var regissör till samtliga av filmerna, och på senare år har hon själv valt att gå samma väg, och har varit regissör till ett flertal filmer. Nu senast ”Vilken jävla cirkus”, som hon också skrivit manuset till och som paret dotter Molly Nutley är huvudperson i. I filmen vill hon belysa alla prestationskrav som ställs på främst unga i dagens samhälle. Men prestationshetsen finns också i hennes bransch, berättar hon för Svensk Dam. Men hon själv kan se på det med distans, och säger att hon mycket väl vet att hon inte kan se ut som hon såg ut i ”Änglagård”. Hon ser åldrandet som något vackert, och säger att hon omfamnar både rynkor och erfarenhet. Hon vill att alla ska börja ta hand om varandra mer i alla generationer, hon menar att det behövs i det hårda klimatet som råder i dagens samhälle. Hon säger att när hon regisserar, så lever hon sin dröm på riktigt.
Uppföljarna inte lika uppskattade som ettan
Medan första filmen fullkomligt drunknade i lovord och kritikerros, var det snarare tvärtom för uppföljarna. I Expressen beskrivs ”Änglagård – tredje gången gillt” som en härlig reunion, för skådespelarna. För att de gillar att jobba med Colin Nutley är tydligt. Kanske är det trevligt för första filmens stora fans att se, men för den allmänna publiken saknas det någon ordentlig story. De kallar filmen för en sladdis, men enligt Colin Nutley var Änglagård alltid tänkt som en trilogi. Redan på 90-talet var idén att Helena Bergström skulle återvända med en 15-årig dotter i den sista filmen, vilket innebar att det skulle behövas den mängden år innan den sista filmen kunde göras. När åren gått var Helena och Colins dotter Molly passande nog i helt rätt ålder för att spela Helenas dotter, vilket hon också gjorde. Slutsats: När du ligger i en kontinentalsäng billig nog för att du ska ha råd med den och funderar på vilken film du ska se, se med fördel ”Änglagård” från 1992. Men uppföljarna kan du, om vi ska tro kritiker, skippa.